Buckaroos på Sankt Gertrud – Glädje, Sax & Rock’n’Roll!!!

Det stavas G-L-Ä-D-J-E, det som Jalle Olsson och hans kollegor i Buckaroos levererade på Sankt Gertruds innergård denna soliga nationaldag.
Precis som förra gången (2 augusti 2012), så låg betoningen på grymt svängig musik med bra saxofondrag från New Orleans, fast denna gången tajtade man till det ytterligare några snäpp, och la på ytterligare några lager gungande Rock’n’Roll.
buckaroos_mats_moller

Det var fullt drag från början till slut, med klassiker som Frankie FordsSea Cruise”, och ”California Sun”, framförd på det viset som Joe Jones gjorde i sitt original 1961, uppblandat med tårdrypande ballader, typ Freddy FenderklassikernWasted Days and Wasted Nights”.

Den Refreshments/Dave Edmunds/Nick Lowe-doftande pubrocken fick också stor plats, med låtar som ”I should be lovin’ this”, ”Deep in the heart of Texas” och ”7 nights to Rock”.

Och när Jalle annonserade att det var dags för en NY låt, så menade han inte en nyskriven låt, utan en låt som Buckaroos inte haft på repertoaren tidigare, som t.ex ”Stop and let me love You”, som Jerry Williams sjöng på sin ”JW”-platta 1989, och som skrevs av Nisse Hellberg.

Och visst fanns Jalles gamla band Wilmer X med, på mer än ett sätt, denna kväll. Dels när man rev av den gamla Wilmersingeln ”Wilmer i Paris”, till publikens stora jubel, och dels när kvällens hemlige gäst annonserades: Den forne Wilmer X– och Docenternahjälten Mats Möller, som rev av ”Lucille”, ”One night of sin”, och – i duett med JalleDoris Dayklassikern ”Que Sera Sera (Whatever will be)”.

Kvällen avslutades, precis som senast, med ”You can have her/Sånt är livet”, och som extranummer levererades Fats Dominoklassikern ”I’m ready”.

När jag lämnade Sankt Gertrud, för att styra kosan mot Pågatågen, tror jag knappast att jag var ensam om att gå därifrån med ett stort leende på mina läppar, efter att, under några timmar, ha bombarderats med grymt bra drag och en sjuhelsikes stor dos glädje!!!